eländes elände.

sen ungefär ett halvår (läs,en evighet) tillbaka har jag plågats av illamående och yrsel,som ingen verkar hitta orsak till. från början trodde vi att det var medicinen så jag bytte sort. det hjälpte inte så jag slutade helt med medicinen,utan framgång. hela sommaren har det plågat mig,för Tt slutligen uppgradera till bröstsmärta. sååå återigen till vårdcentralen och nu gissar de på att nånting är vajs med magmunnen. så gastroskopi nästa,och på måndag har jag äntligen telefontid med min läkare på endokrin för att höra hans tankar kring detta. spännande onekligen ... det känns som att jag gått miste om hela sommaren pga detta. gnälligt nog? ok. trevlig lördag på er!

oivoi!

nu har det verkligen gått en evighet sen senaste uppdateringen, och oj vad det har hänt och svängt sen dess. jag har nånstans beslutat att vi inte ska ha fler barn och satt in en spiral,medan  maken undrar om vi verkligen inte ska ändå...just nu är jag nöjd som det är. killarna är överallt hela tiden så energin räcker knappt till dem som det är,att då även ha en liten pytte på armen... äe! lockar inte alls om jag ska var ärlig!  vi njuter av livet som vi har, pusslar ihop vardagarna och tar dagen som de kommer. lite därför jag blivit så dålig på bloggandet också. jag bestlutade nånstans att istället för att hysteriskt dokumentera varje steg vi tar, njuta av stegen och leva livet. och minnas. sen skriver jag lite när tiden finns. :-)

Me

bad bad me

jag är så dålig. gissa om jag satt in nån spiral? nä precis. det tar emot på något sätt. jag har en kompis som är gravid just nu,och en till som bestämt att de ska börja avla,och vi? är vi färdiga? är det över för vår del? ibland önskar jag att maken var mer av den bestämda sorten som andra beklagar sig över. som sätter ner foten med kraft och kräver det ena eller det andra. inte när det gäller annat men just detta önskar jag att han kunde besluta om. enligt honom är det bara att köra på om jag vill,samtidgt som det inte gör nåt om jag inte vill. på något sätt känns det som att det kvittar? samtidigt som jag vet att det inte gör det. när jag har varit ensam med killarna en hel helg med knatteskutt och allt vad det innebär,så känner jag att nej,inte en till. tills de sover och ytterligare en vecka med varannan hämtninge och gemensamma kvällar börjar och det känns att jo,visst skulle det få plats med en till. lill-korven är i så underbar ålder just nu och charmar verkligen ihjäl mig! så mammig också så ingen annan får röra mig utan att han blir avis. storkorven måste ju då protestera genom att sätta sig i knät på mig vilket kan leda till närmast slagsmål. lillen får lära sig att även den större ibland får sitta i mammas knä,helt enkelt!

nä ush. ska sluta fundera kanske och låta tiden visa?

Me

mvc

idag var det dags för det där mysiga underbara:cellprovtagning. som jag har längtat efter detta!! NOT! klev in på mvc i skäris helt säker på att alla var där av samma anledning tills jag kom på det. de andra kanske var där för att de var på tjocken? eller försökte bli. det kanske bara var jag som var där för något så trist som eventuella cancersvulster. deprimerande som fan. samtidigt är jag faktiskt nöjd nu. men jag är ju så förtjust i hela baletten med att skaffa barn. kämpandet, det efterlängtade plusset, väntandet, kånkandet,växandet och till slut resultatet. den lilla pyttebebisen som håller oss vakna halva nätterna, suger musten ur oss och vänder upponer på hela vår tillvaro. fast vi har ju redan gjort det, två gånger. två fantastiska killar som minst sagt håller oss sysselsatta och förtjänar all vår tid och energi. vi kan åka på resor, hitta på hyss, gå på utflykter...

jag får nog ringa mvc ang spiral imorgon.

sååå illa!!

värdena är som sagt på normal nivå,och i fredags kom även mensen. och ojojoj vad de kom med besked! jag har mått illa och varit akut yr i två veckor,för detta? mår fortfarande som nån som kommer att hulka när som helst, alternativt svimma. ska det vara så varje månad nu? hur ska jag överleva det? när det gäller det där med att beställa en flicka eller nöja sig med en till underbar pojke,så är jag nästan på väg att sätta in en spiral snart. samtidigt som det känns så hemsk sorgligt. är jag gammal eller???

lustiga..

folk är lite lustiga. nu när vi har två killar, och de flesta är rätt säkra på att vi inte ska ha fler barn,antagligen då de ser oss som lastgamla eller att våra nerver inte alltid räcker ens med de vi har,och ska därför hela tiden komma med frågor ifall vi inte ska ha en liten flicka. "jamen det vore väl trevligt? en liiiiten flicka? va? ni som har två pojkar redan?" ja men visst. då lägger vi in en beställning. kan man beställa hårfär också? ögonfärg? skostorlek? personlighet? eller var går gränsen. när jag senast kontrade med att de tyvärr inte går att beställa fick jag svaret "jomen det är väl möjligt nuförtiden med all teknik och så."
teknik i all ära. det är fortfarande lika omoraliskt. tror de att jag isf skulle ta bort den om det var en till pojke? nä, felfelfel! vi börjar om! nytt försök! jag slutar aldrig att förvånas över folk.
vi har hur som helst nyligen pratat igenom saken och kommit överens om att det inte vore lämpligt med en till just nu, och sen är det försent så antagligen är vi på tjocken snart. mina värden är nere på normal nivå även om cykeln inte kommit igång ännu,och ingen ser mig springande till MVC för att sätta in spiral... jag är så dålig! FAST JAG BORDE JU EGENTLIGEN......


me

omvänt

maken kanske tyckte att han var rolig när han retades med mig förut.lockandes med en till graviditet,en till liten bebis. nu får han så han tiger när jag beställde hem bebiskläderna igen,efter att syster är klar med dem. i väntan på beslut om det ska bli fler. inga beslut är fattade. jag äter min medicin för att bli "normal" i huvudet så det kommer att vara fysiskt möjligt när beslutet är fattat. eller så blir det inga fler och vi skickar vidare kläderna sen. vem vet? just nu är jag dagligen svartsjuk på maken som får vara hemma med lillkorven, och både lämnar och hämtar fimpen varje dag medan jag själv åker till jobbet när de äter frukost och kommer hem till middagen för att sen söva dem. jag saknar tiden med dem. vardagstiden. leka med lego. lära lilleman kasta boll eller bara titta när han försöker dra sig upp eller ålar fortfort efter katterna. därför är jag extra vaken på sånt när jag väl är hemma, rädd för att gå miste om en enda sekund. i februari går jag ner i arbetstid. alltid nåt.

me