idag jobbade jag sent. riktigt sent så jag var inte hemma förrän runt 21,helt slutkörd och svimfärdig öppnar jag dörren och hör "MMmMMmamamamMAMMAMMAAAAA!" han är fortfarande vaken! tittar trött på maken som ser ut att vilja implodera på plats men svarar istället "han vill inte sova" . nähe. jag kör min vanliga rutin, till ingen nytta. han skriker och gapar och snoret rinner.som tur är sover han fortfarande in spjälsäng så han kommer ju ingen vart,men det är jobbigt för mammahjärtat att lyssna när han är så arg och ledsen. Maken kämpar vidare medan jag tar en välbehövlig dusch innan det är min tur att ta över. just när det är som värst tittar maken på mig och säger precis det jag tänker. " det är sånt här som får en att tveka". det är så mycket sanning i den meningen att det inte går att förneka. det är just därför vi har tvekat fram till nu. vi får komma ihåg att de soliga glada stunderna lätt skuggar över dessa jobbiga,och även i denna stund kände jag inget annat än ömhet och kärlek när han till slut somnade med apan under armen. min underbara son. min högröstade envisa gaphals son.
// Me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar