så fort vi hade bestämt oss för en till föll jag dunder-o-brak in i gamla spår. allt kändes så välbekant och jag tänkte att det självklart är så med maken också. han och jag är ju som ett,fast två så det är klart att han minns allt precis som jag. så när han har sett sådär lycklig och förhoppningsfull ut har jag skrattat till lite och sagt att "meh,det är ju inte igång ännu!" och lämnat ämnet. och varit helt säker på att han fattar vad jag pratar om. han påminner ju mig varje kväll att jag ska ta min tablett så jag tänkte väl att han förstår vad den är till för. FÖR ATT DET SKA KOMMA IGÅNG.
häromdagen hade jag slängt ur mig den lite lätt urvattnade meningen när han tittar trött på mig och frågar "vad exakt är det du väntar på att ska komma igång?" jag tittade på honom och försökte se om han skämtar,men det gjorde han inte. så jag fick förklara allt detta med menscykel, ägglossning och att hans fru har fel i huvet. på fler än ett sätt. på sätt och vis kändes det lite som att dra undan mattan under honom då han redan gått runt och hoppats att det kunde ske närsomhelst, men blev nu påmind om att det kan vara långt kvar. han är den stoltaste tuppen i denna stad när det gäller avkomman hans. så stolt så stolt! och han ska få en till att vara löjligt stolt över,så småningom.
denna vecka ska jag lämna lite blod igen,för att kolla om värdena gått ner alls eller om dosen behöver justeras.
hej hopp
//me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
visst är det lätt att glömma... framför allt när man nu kan tänka "man vet ju vad felet är o nu har du ju rätt medicin..."
Men ni är i alla fall mer på G än vad ni varit tidigare :-)
Skicka en kommentar