pessimist

jag kanske borde nöja mig med det jag har? jag har ju haft tur som fått ett barn trots de dåliga oddsen? nu efter att det första "åh vi ska köra igen" lagt sig finns bara den smärtsamma längtan kvar,är det verkligen värt det? svaret är egentligen enkelt,fast ändå inte. lyckas vi så är det självklart värt varje steg,men gör vi det inte så är det inte värt ett jävla skit. då kanske man skulle fokusera på att njuta av de barn man har,riktiga och plast istället för att längta efter någon som inte finns?inte för att jag inte njuter av dem nu,men det finns hela tiden nånstans i bakhuvudet att det borde vara nån mer med,varje steg varje dag.

kan man backa?

jag tror att i mitt fall kommer huvudet lägga ner innan kroppen.

//me