jag frågade älskade maken igår om det här med tidsgräns. jag gav förslaget att om vi inte plussar inom detta år (2010) så ger vi upp och lever och glädjs åt det vi har- medan han försökte dra ut på det till ett år från nu. njuta kan vi väl göra medans? det låter ifs logiskt och visst skulle vi kunna det,om det inte vore det att misslyckandet ligger och gror och gnyr i bakhuvet på mig hela tiden så jag kan inte riktigt njuta av annat. jag tror att jag kommer att bli mentalt störd utan en tidsgräns. eller så blir jag det oavsett...han vill inte förstå att det troligtvis blivit ytterligare fel på mig sen sist, även fast tom The Doktor antydde det. stoppa huvudet i sanden så kan inget ont drabba dig.
Me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar