en vecka...

... och en dag kvar. inte för att jag tror nåt,men hoppas kan man ju alltid. det känns så overkligt och ofantligt avlägset att vi ska ha ytterligare en bebis. vi är ju en familj som vi är, och lilleman kräver ju verkligen full uppmärksamhet, samtidigt som även han skulle må bra av lite sällskap. dumma dumma vi som kom på detta med syskon så sent att det blir över tre år mellan dem. men nån nytta kommer de väl ändå att ha av varandra? just nu känns min fimp så ensam när det aldrig är barn i parken,och alla vänner har annat för sig. stackars fimpen måste leka med sin mamma... :-(

me