tanken

att vi aldrig kanske blir fler börjar sjunka in, motvilligt. samtidigt tänker jag att för ett år sen hade vi inte ens dessa planer så snacka om att ge upp alldeles för lätt. men det är just det jag inte gör. ger upp alltså. vi ska köra på som vanligt,men om det skulle vara så att vi inte blir fler än såhär så skulle jag inte gå under helt. det skulle såklart suga oxballe,men jag skulle överleva. jag har en fantastisk man, en underbar unge och två väldigt speciella tjejer. en helt underbar familj med andra ord,som jag inte skulle byta bort mot något. att ha kommit fram till det känns befriande,även om det säkert ändras arton gånger om innan det är definitivt.

Me