bergodalbana..

den här dagen har bjudit på en bergodalbane-tur för mig, känslomässigt dvs. först var hoppet högt, detta skulle gå så bra. jag hade bestämt vad jag ska säga, jag skulle inte ge mig och jag skulle gå därifrån med ett recept i handen. men när läkaren förklarade att hon inte får skriva ut medicinen jag behöver, utan kan råka riktigt illa ut om hon gör det brast det för mig. det kändes som att hon gav det ofödda barnet dess dödsdom och att all hopp var ute. hon förklarade snällt att det hon kan göra för mig är att skriva en remiss till specialmödravården där de kan ordinera såna mediciner ,men det kändes än mer hopplöst då jag inte var välkommen där förra gången. jag fick ur mig att jag inte kvalade in där förr och är tveksam till om jag gör det nu heller,men om det är det enda som finns att göra så får jag köra på det och hoppas på det bästa. förkrossad med tårarna vällande ner för kinderna tackade jag för hjälpen och gick till toaletten för att lugna ner mig en smula. där fick alla i väntrummet nåt at diskutera! samlade mig och började bege mig tillbaka till jobbet när telefonen ringde. blev först lite irriterad då jag trodde att det var maken som ringde trots att jag precis messat att jag inte orkar prata just nu,men såg på displayen att samtalet kom från mvc. det var läkaren som ursäktade sin tröga hjärna som hade alldeles för mycket att hantera just nu,och undrade om jag kunde komma upp igen för att få ett recept på en annan medicin,som hon fick skriva ut och som har samma verkan. all sorg byttes ut mot total lycka,och jag nästan sprang upp. hann faktiskt snabbare upp för alla trappor än hon ut från kontoret.:-D. tackade henne med en lätt kram och sa att det kändes som om hon räddat ett liv. resten av dagen gick som en dans,och jag orkade ringa maken och berätta om alla turerna. nu är medicinen hämtad,och första tabletten är redan i systemet. nu hoppas vi att det funkar även denna gång!

äntligen vågar jag hoppas!

Me