det känns lite orättvist att så mycket kretsar kring storebror nu när lill*n är så snart på väg,samtidigt känns det förbannat orättvist att så mycket handlar om den lill* då den stora redan finns här ... hur man än vrider och vänder på det så räcker man inte till,och då är nummer två inte ens född än! det var så mycket enklare att vara rättvis mot tjejerna eftersom jag fick båda samtidigt liksom. ångest är vad detta skapar. fick enorma skuldkänslor igår hos BM när hon undrade om jag hade frågor och funderingar kring förlossningen,och det enda jag kunde komma på var att "var ska vi göra av med Fimpen?" inte ens då låg fokus på den som ska komma utan på den som redan är här. hur ska det gå?
besöket hos BM gick bra, även om min kiss-sticka var felfärgad vid kiss-tillfället. sockervärdet låg på 6.5, järnet på 121 och sf-kurvan mitt i prick på normen. blodtrycket var 110/70,och enligt BM antagligen orsaken till att jag mår så dåligt på morgnarna efter frukost. jag blir helt matt i kroppen och får mjölksyra i benen av att ställa mig upp. och hjärtklappning. men eftersom värdena ser så bra ut och det går över efter nån timme så var det inget att oroa sig för. så då slutar vi med det. done!
nu börjar magen bli så stor att inte ens mammatröjorna räcker hela vägen runt,vilket kan få en att se ut lite som Nalle Puh. för att inte tala om att det drar lite. men jag orkar fortfarande promenera till Skäris,så jag är glad. Jag har en bild men orkar inte lägga ut den nu. den kommer väl med nästa helt enkelt. kanske.
Me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag känner igen mig. På det näst sista mötet hos BM, lipade jag som en sill. Allt bara sprack liksom. Hade så dåligt samvete för mitt tålamod mot Ville, och att jag inte hunnit tänka så mycket på den lilla som man kanske "borde". Jag var livrädd över hur jag skulle klara av att ha TVÅ barn, när jag knappt klarade av ETT plus en i magen!?!
Men det har gått över förväntan. Så jag tror dina tankar är som de ska. Det är väl ett sätt att förbereda sig på något konstigt vis.
Jag känner nog att jag är mer "orättvis" mot den lilla nu, eftersom den ändå inte förstår så mycket. Och för att lindra svartsjukan med Ville.. Men rätt snart kommer man in i det logiska tänket om rättvisa och vice versa. I alla fall nu efter tre månader ;-)
Kommer du klara galant säkert efter tre veckor istället!!
Skicka en kommentar