barnfri

igår kväll kom min mamma och hämtade min underbara lilla gnäll-prins för att jag skulle få åka kors och tvärs genom stan och umgås med några vänner. Maken jobbade så han var inte ett alternativ. kvällen blev jättelyckad och jag skrattade så att jag grät. men under kvällen pratades en hel del allvar också och bland annat fick jag frågan om inte vi ska skaffa fler barn... jag är sååå dålig på att ljuga så det var ingen vits att ens försöka sig på en ren lögn,så jag tog en nödvariant "man vet aldrig". då har jag ju inte avslöjat nåt samtidigt som jag inte har ljugit. på festen fanns även en nybliven mamma,som lämnade sin två veckors hemma med pappa i några timmar för att umgås lite. även om jag hede sett fram emot att nosa på en bebis,var det nog skönare att hon inte tog med korven. man påmindes rätt fort om hur de var att ha en nyfödd hemma. hela tillvaron kretsar kring det lilla livet och allt beror på om h*n är "lätt" eller inte. Både min son och denna korv är av den tystare sorten som är nöjda bara de får vara med,och då är ju livet riktigt enkelt. men tänk om vi får en riktig krav-unge nästa gång? som måste hållas upp, måste hoppas med,måste stimuleras hela tiden? kan man styra sånt själv? när Prinsen var nyfödd tänkte jag att så länge vi är lugna med honom så är han lugn. så här i efterhand vet jag att det inte alls är så. annars skulle väl alla ens barn bete sig på samma sätt? nu på torsdag är det iallafall dags för första fysiska steget i verkstaden. spiralen ska ut! och om tre veckor är liljeholmen-besöket. det känns att tiden kryper fram!

// Me