det är så märkligt...

.. hur fort man glömmer saker. jag är visserligen lite känd för att vara en guldfisk,men ändå. allt med graviditeten är helt plötsligt vackra mysiga minnen,och allt var rosenrött och fantastiskt. det var det också så klart på sätt och vis,men det var jobbigt också. om man tänker efter. jag har varit lite avis på syster och svägerska som fortfarande är gravida,för att de har allt framför sig medan det för min del är över. den delen alltså. nu är det "bara" resten av våra liv tillsammans kvar, vilket egentligen är det mest fantastiska med allt! igår var de hur som helst här, båda tjockisarna och min avund övergick till glädje när jag såg tröttheten och ömheten hos dem. svägerskan som alltid lyckas hålla masken och fått lite superwoman status hos mig, stod och ojade och masserade magen (visserligen mitt i natten men ändå) och medens mindes jag hur smärtsamt det var i slutet. nu kan jag springa och spela fotboll med den större killen medan den mindre ligger och sussar i vagnen. när ryggen värker som mest av allt bärande kan jag be om hjälp. men det mest fantasiska med att ha killen här hos mig redan är att få se hur han utvecklas. hur han från ena veckan till den andra är mer med när man kommunicerar med honom, och hur man kan få de mest bländande leenden mitt i natten när det är dags för påfyllning och man egentligen inte alls orkar.

men om sanningen ska fram så älskade jag att vara gravid ändå. men jag älskar även att vara mamma. det ena ersätter inte det andra lisksom...