så tragiskt

jag såg en dokumentär igår,som handlade om barnproduktion i indien. det finns kliniker där som förser västerlänningar med hyra av livmoder. dvs man tar ett ägg från låt oss säga mig, som man inseminerar med min makes spermier. sen planteras ägget i en fattig indier som bär vårat barn. surrogat mammor helt enkelt. från början i dokumentären försöker klinik-ägarna att få det att låta som att de fattiga flickorna inte knyter några band till barnen de bär,och att detta är något de vill göra för att tjäna bra pengar,men senare kommer det fram att de för det första bor helt isolerade från sina familjer i utkanten av stan,trångt tillsammans med andra surrogater och att de inte skulle känna sorg när barnet sen tas ifrån dem visade sig vara årets lögn. visst tjänar de bra om de lyckas bära barnet fullt ut,men misslyckas de så får de ingenting. att det finns såna kliniker i ett land där det redan råder otrolig överskott på barn i barnhem som ingen vill ha säger emot naturen. jag förstår dessa par som vill ha ett barn som är deras eget,men undrar samtidigt om inte de får lite dåligt samvete när de utnyttjar de fattiga flickors situation på det sättet? vad skulle jag själv göra? jag har varit inne på både adoption och fosterbarn tidigare,men ändå väljer jag ännu en gång att gå emot naturen för att istället få ett bio-barn till. är det bättre än det de sysslar med i indien? dessa fattiga kvinnor får genom surrogat-förmedlingen en chans att ge sina barn en utbildning, starta eget företag,köpa ett hus,så visst är väl det bättre för dem? det som egentligen är tragiskt är att de befinner sig i en så utsatt situation till att börja med. att de känner att de måste sälja sitt allra heligaste för att kunna förbättra livsvillkoren till något som borde vara alla självklara rättighet.

vi har det bra...

//Me